Senaste tiden har det varit alltför klart att ett djurliv är alldeles för kort. Vänner och familj som tappat sina familjemedlemmar och som nu har en jobbig tid framför sig. Mina tankar flyger genast till Lunisen, min älskade skäggiga dam som inte alls fick leva tillräckligt länge. Hon var min vapendragare som hjälpte mig genom skilsmässan och Cayennes storasyster som tålde nästan vilken behandling som helst. Hon visade sällan att hon hade ont genom att halta eller avlasta, utan humöret visade allt. Hon gick på Cayenne helt oprovocerat och det fanns inget stopp. Då hon haft en del oönskade mentala brister så såg jag inte tecknet direkt då hon blev en arg storasyster. Tog ett snack med vännen-F, DÅ visste jag att det var dags. För mig var tiden före värst, vetskapen att våra dagar var räknade med en specifikt datum som stopp. Efteråt lurade min hjärna mig så jag såg henne lite överallt här hemma, jag såg hennes röda päls då och då. Vincent letade henne, Cayenne var lite konstig men visade inte tydligt att hon letade. Den tiden var Cayenne extra mycket värd, hon var den som tvingade mig att ta tag i livet och fortsätta aktivera mig. Livet gick vidare, trots att det först inte kändes så…

Jag skickar massor med styrkekramar till Er som förlorat sina kära, styrka att orka bryta ihop för att sedan gå vidare.

C